Down
4 mils paddling, 10 isbitar till tår och min rygg har mått bättre, för att göra en lång historia kort.
Naturen är för det mesta inte min grej.
Att paddla är inte min grej.
Att vara blöt är verkligen inte min grej.
Att sova trångt med 17 pers i ett vindskydd, 8 celcius i luften och med ett påslakan över mig är absolut inte min grej.
Jag är lite deprimerad och jag känner mig lite vilseledd.
Men ingen ser och ingen hör.
Ibland funderar jag bara på att gå och gömma mig.
Jag undrar om någon hade märkt att jag var borta?
Eller. Jag undrar hur lång tid det hade tagit för folk att förstå att jag var borta..
Ibland känner jag min faktiskt osynlig. Och ouppskattad. Jo, jag känner mig tråkig.
Det värsta är att jag har kännt såhär vid flera olika tillfällen. Med olika personer.
Jag är nog tråkig och det finns nog alltid ett alternativ som är bättre än mig.
Fan ta att det låter som jag söker nån jävla sympati? Nej, dra åt skogen.
Jag har iallafall biljetter till Håkan.
Visst känns det fint att vara vid liv, en dag till. Visst känns det fint nu Hurricane?
