tankar på kvällskvisten 2
Ni som inte orkar whine kan sluta läsa redan nu.
Detta inlägget är egentligen bara till för mig.
På senaste tiden, mest på kvällarna, har jag börjat känna att jag inte riktigt orkar längre. Instägd. Totalt jävla lonely. Det är så patetiskt och jag hatar att känna såhär. Jag hatar att folk jag en gång stått nära glider ifrån mig, folk som jag verkligen tycker om. Jag hatar att jag försöker ge de här människorna uppmärksamhet utan att det ger något som helst resultat. Jag är inte lika intressant för dem som jag en gång var. Det får mig nästan bölfärdig. Fan. Jag får för mig att det inte finns någon kvar här på jorden som egentligen tycker om mig för den jag är. Jag vet att det inte är sant, men jag inbillar mig saker. Jag kan få för mig de absolut värsta sakerna och ingen kommer någonsin förstå vad jag menar. Ingen kommer förstå, för jag kan inte sätta ord på det själv. Det känns verkligen jobbigt att dela med mig av detta, men jag klarar inte av att ha allt inom mig längre. Det känns som om jag inte räcker till. Jag är jag, but it's not enough. Samtidigt är jag inte den som ändrar på hela mig för att försöka passa in, det gör ju bara hela skiten värre. Ingen gillar någon som egentligen inte finns. Nä, jag är jag, rakt igenom. Jag kunde egentligen ha pratat om de här sakerna med vilken av mina vänner som helst, men det är svårt, för jag tror inte att någon av dem hade förstått mig. Men jag älskar er, det vet ni om.
I always say how I don't need you but it's always gonna come right back to this
- Please, don't leave me.
jag förstår precis vad du menar om att de inte ser dig och att inget ger resultat. känner samma sak..
emelie, jag tror vi är många som förstår. Vi har samma tankar (mer eller mindre) någon gång. man tror alltid att man är ensam med att må så, men det är kalrt att vi alal känner att vi inte alltid räcker till, att vi inte duger för den vi är.
Just so you know, jag är bra på att lyssna. Jag har många vänner som berättar om hur de mår för mig, det är bara intressant och roligt att kunna ställa upp. och försöka hjälpa. så va inte rädd för att prata med vänner om det. I'm one of them, I hope!:O;)
